Bellisens

Hej igen. Ni ska veta att detta är mest för Antons skull. Han sa att han saknade min blogg, så jag kände mig tvungen att skriva lite. Sen är jag på bättre humör nu också.

Var på gränsen till sammanbrott idag. När Magdalena frågade mig hur jag mådde efter psykologin började jag nästan gråta. Anledningen var att ingenting känns meningsfullt med skolan. Det är egentligen Hermans fel. Det var under utvecklingsamtalet med honom som jag insåg att jag faktiskt inte går i skolan för min egen skull, utan bara för bertygens, franska undantaget.
Känns lagom kul att inse det. Det gjorde/gör i alla fall att jag blir helt orklös. "Varför gör jag det här?".

Sen tar jag som vanligt på mig alldeles för mycket. Jag vill en massa, men har inte tid egentligen, vilket gör att jag blir grymt stressad och får ångest för att ingenting blir gjort. Tur att man har föräldrar att prata med så att man kan få hjälp att lösa det. Föredrar att prata med mamma, för hon är den som tycker synd om en, tröstar en och säger att allting kommer ordna sig. Pappa är mer realistisk och rakt på sak. Det är kanske inte alltid man vill höra att man är dum som tar på sig att göra fler saker än vad man klarar av, även fast man vet att det är sant.

Men nu har jag i alla fall en plan så att jag skall må bra igen.
1, Sluta vara aktiv medlem i Amnesty. Passiv medlem får duga.
2, Inte starta eget second-hand märke, utan lämna in mina gamla kläder till en butik som i sin tur säljer dem vidare. (Eller kanske starta bloppis? Hmm...)
3, Säga till Hannah att om hon jättegärna vill att vi två skall servera på studentfester senare i vår så får hon ta hand om planeringen, då jag inte har tid.
4, Prata med SYV, så att jag kan få en aning om vilka högskoleutbildningar som kräver vilka betyg, så att jag vet vad jag verkligen behöver, och inte bara satsar på jättehöga betyg "för säkerhets skull".
Tror och hoppas på att detta skall lugna ner mina nerver något.

På kärleksfronten är det fortfarande veligt. Jag vill vara kär i Jon, han är ju så söt och snäll osv, men jag känner inga romantiska känslor! Tänk om jag skulle bli kär i honom, då skulle jag och han och Emma och Oscar (Grattis Emma!!! Det är så underbart att se dig lycklig. Är verkligen jätteglad för din skull!) ha dubbeldejter och ligga och hångla i var sitt hörne av Oscars soffa. Men just nu känns det icke som det är det jag vill. Tusan.
Jag skall i alla fall träffa Jon imorgon kväll, inne i Mölndalsbro. Vad fasiken kan man göra på kvällen i Mölndalsbro? Känns lite rubbat egentligen, men, vi får la se hur det går..

Och så har jag ju varit i London med min kära bror (som för övrigt fyller 19 idag. Grattis broe!). Det var kul , vi gick på Mikas konsert på Brixton Academy och shoppade på Portobello road. Glädjen dövdes något tyvärr på grund av trötthet (jag erkänner, det var mitt fel, jag glömde ställa klockan 1h bakåt till England-tid), och den äckliga känslan jag har haft en tid nu att allting är ett måste, även om det är roliga saker.
Jag kan inte ens tycka att i normala fall kul grejer, som att träffa kompisar på helgen, är spontant och fritt, utan bara något som man måste genomföra för att ha det avbockat i kalendern. Ingen kul känsla alls. Det är delvis den som gjort mig så orolig och deppig på det senaste (andra skäl kan ni läsa om ovan).

Fick lite uppmuntring av Tora, Maya och Linnea, så att allt inte kändes riktigt lika hemskt. Skrattade faktiskt på vägen in mot stan tillsammans med dem idag. Gjorde ett smart uttalande som alltid och skällde passivt ut två killar för att de gick före Maya i kön till tele-operatören. Det var kul! Hoppas flickorna hittade fina kläder att ha på sig i EU-rollspelet om 2 veckor (Yaiks!).

Å jag har äntligen tränat! Bara ett baspass, men jag måste nog börja lugnt. Bara det gör mig lite lycklig. Har lite ont i knäet nu efteråt, men det kommer INTE att hindra mig. Jag måste klara av ett medelpass till på torsdag, vilken är sista dagen att anmäla sig till friskisutbildningen. Inte för att jag kommer vara hel då, men man kan ju känna efter hur förstört mitt knä känns imorgon i alla fall. Annars kan jag ju ringa och fråga om jag får skjuta upp min anmälan till nästa tisdag för att se hur mitt knä klarar påfrestningen av jympa.

Det är verkligen mycket som rör sig på en lite flicka i den stora världen.
Missa inte nästa avsnitt! Spännande värre!
Ciao Darlings, pyss!