Bellisens

Hemkommen från Jon, igen.. Förvirrad som satan, igen..
Men nu är det slut med tvivel, förhoppningar och önskan. Jag är inte kär. Så är det. Den svåra sanningen måste tacklas. Jon är underbar. Han är, för att citera Juno "the cheese on my macaroni". Och ändå så känner jag inget pirr. Inte det minsta lilla fnurr på kärlekslinjen.
Sitter och smådeppar till Jaqee. Jag vill ju ha honom. I huvudet, överallt. Men i hjärtat som vän. Och tyvärr är det hjärtat som vinner den här dragkampen.

Det är skitigt. Det är svårt. Men något jag måste acceptera. För om jag försöker mer nu kommer det bara att bli värre. Det kommer att bryta ner oss i beståndsdelar, och jag kommer ändå aldrig att nå målet.
fan.

Varför, i hela helvete, kan man inte bestämma vem man skall bli kär i!?! Ha!?!
Om jag nu med hjälp av hjärnans signaler kan bestämma att jag ska böja en arm eller gå upprätt, varför kan man inte då också styra över sina känslor? Jag vill ju vara kär i Jon. Vill så in i helvete. Men jag KAN inte!!! Gaaah!

Var med om det mest romantiska i hela mitt liv för två dagar sedan. Det skulle verkligen kunna ha varit ett urklipp ur en Hollywoodrulle. Förutom att det aldrig ljöd några violiner eller kom något glitter-regn.
H-E-L-V-E-T-E!!!
Handlar det inte bara om hormoner? "Tjenare barnmorskan, undrade om du hade några piller åt mig så att man kan gå och bli kär?". Eller inte. Det är väll mitt Electra-komplex som spökar... Någon som har något tips? Snälla, jag är desperat!

Oki, trevliga nyheter på gång.
Gustav har en flickvän. En Stina. Han har en JÄVLA FUCKING Stina. Gabriella vet vem Stina är. Stina var med på det läger där Gabriella först träffade Gustav. Gabriella har lust att klösa ur ögonen på Stina. Så kan Gabriella få Gustav alldeles för sig själv, utan att det ens finns någon jävlafucking Stina kvar. Slutet gott, allting gott. The End.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra. Det här är ju alldeles ett gränsfall. Jag tycker mycket om honom, det har jag gjort sen vi träffades, men jag är nog mer småförälskad än kär på riktigt.
Så jag har två val. Antingen försöka glömma bort Gustav som kärleksobjekt medan det går, supa skallen av mig för att glömma mina kärleksproblem på fredag, sedan satsa på skolan fullt ut nästa vecka och nöja mig med att vara avlägsen vän med Gustav.
Eller, så kan jag försöka att bli Gutsvas allra bästa vän, fortsätta flörta, få honom att inse att jag är kvinnan i hans liv, och se till att han dumpar jävlafucking Stina.

Det första alternativet är förstås ett säkert kort. Jag vet vad jag får, inte vad jag missar. Jag anstränger mig i att glömma mina känslor för honom på nån månad, och fortsätter med att ragga upp tyska chalmerister på helgerna.

Men varför skulle han flörta med mig om han  inte gillar mig? För det gjorde han väll? Eller är det bara jag som fyller varenda minsta grej som han säger med en underförstådd kärleksförklaring? Jag som inbillar mig alltihopa genom att strö över ett decimetertjockt lager med rosa puder?

Fan, jag vet inte.. Vet inte vad jag skall göra, om jag för en gångs skulle skall låta mig själv bli deppig, eller om jag bara skall tänka GIRL-POWER!, och skita i honom.
Jag behöver råd. Tjej-råd. Snälla älsklingar, säg vad jag skall göra, för jag är helt vilsen...